Allra finaste
I det här inlägget tänkte jag skriva och berätta om min älskade, saknade, finaste vovve som vi fick ta bort den 8 juni det här året. Jag har aldrig nämnt det i bloggen eller överhuvudtaget inte berättat det för alls många. Jag tyckte det var så otroligt jobbigt och allt gick så snabbt. Jag tycker fortfarande det är svårt att prata om det och jag skriver egentligen helst inte om det, men jag tänkte att jag någon gång måste berätta om det då min lilla bebis var rätt så omtalad här på bloggen. Walter blev bara fyra år. Visst, jag visste om att han hade väldigt dåliga höfter och att det skulle påverka hans livslängd, men nu hade det inte ens med det att göra och jag trodde verkligen inte att han bara skulle få bli fyra år gammal. Han var alltid med mig och han var den lilla plutten i familjen som alltid fick en på bra humör och han hade varit med och torkat många tonårstårar. Jag tänker inte gå in på exakt hur allting gick till den dagen och berätta om det, för jag känner att jag inte klarar av att skriva det och att jag helst inte skriver ut det här. Men Walter blev i vilket fall förlamad i bakdelen av kroppen över bara en natt, och dagen efter fick vi ta bort honom. Som sagt, allt gick så otäckt snabbt. Att kunna sitta dagen innan och gosa hur mycket som helst med honom, eller kasta pinnar i skogen, och nästa dag vara tvungen att ta bort honom. Tror aldrig jag har gråtit så mycket som jag gjorde den dagen. Jag tyckte det var hemskt att komma hem de närmaste veckorna efter, ingen som mötte upp en i dörren, ingen som hoppade upp i soffan bredvid en efter en dag i skolan. Han var inte kvar. Samtidigt som det var rent sagt förjävligt och så jävla hemskt att ta bort honom, var det det bästa vi kunde gjort för honom, att han slapp lida mer.
